Ny blogg!!
Jag har bytt blogg. Igen. Jag la ner skrivandet ganska länge, men nu vill jag ta upp det. Igen.
Ny adress:
http://mikaelachan.blogg.se
Kolla där! :D
Att bryta tystnaden
"Saying nothing... sometimes says the most" ~Emily Dickinson
Ja, här har varit väldigt tyst. Jag har avslutat examensarbetet som nu är inne för betygssättning och publicering (otroligt nöjd!). Jag påbörjade sommarkurser men sjukskrevs från dem ganska direkt och ska nu vila upp mig till mitten av augusti. Jag har förberett inför resa, och på söndag åker vi!
Ja. På söndag är det dags att åter igen lämna bekvämligheten i Sverige och ge sig ut i världen. Nu är det äntligen, efter mer än ett års planerande, dags att åka till Sabah, Malaysiska delen av Borneo! Om jag längtar? Oja! Nu när resan närmar sig med stormsteg börjar nervositeten komma och jag yr runt i lägenheten fullkomligt virrig. Resan är verkligen ett enormt lyft för mitt mående, detta är precis vad jag behöver!
Jag har skapat en blogg (tom än så länge) som jag, min syster och eventuellt Max kommer skriva i och lägga in bilder i. Följ den och kommentera! http://threehumans.blogg.se Vi skriver ju främst för att nära och kära här hemma ska få ta del av allt underbart vi är med om, men också för att ha vid senare tillfälle när resan är gjord och detaljerna sakta börjar försvinna. "Jag reser aldrig utan min dagbok. Man ska alltid ha någonting sensationellt att läsa på tåget" ~Oscar Wilde.
Fyra dagar och Nio timmar kvar innan vi lämnar hemmets trygga vrå.
Rening
Det började regna när jag tidigare var ute och gick. Alla flydde in under tak, men jag vände upp ansiktet mot himlen och log. Det varade bara en kort stund, men det var precis vad jag behövde. De senaste dagarnas ångest försvann. För en stund, men stunden var underbar!
2012-05-28 Måndag
"Måndag, 2012-05-28
Jag var ute i helgen. Vanligtvis brukar krogar eller klubbar innebära en evig kamp inom mig. Å ena sidan kommer de ständiga sociala farhågorna med för mycket folk, personer som tittar snett och rädslan för att göra någonting kostigt. Å andra sidan får jag en kick av att vara ute bland folk, att kunna hantera situationen och till och med njuta av den. Och åh, så jäkla snygg jag kände mig i lördags med nytt linne och en frisyr som jag för första gången var riktigt nöjd med! Ja, jag hade otroligt roligt. Jag dansade till och med, och jag brydde mig inte ett dugg om hur jag såg ut eller om folk tyckte att det var konstigt att dansa bugg till helt fel musik på helt fel plats. Jag pratade med S hela kvällen lång och hade så dåligt samvete för att jag inte ägnade mer tid år mina andra vänner. Men det är någonting hos S som får mig att må bra. Han har många av de egenskaper som M också har, egenskaper som gör att jag kan slappna av i deras närhet.
Såhär efteråt mår jag dåligt, som alltid efter sådana evenemang. Kan kvällen enbart inneburit lycka? Sa jag någonting fel? Ja, det vet jag att jag gjorde. Jag kan aldrig hålla munnen stängd när jag borde. Gjorde jag någonting fel? Ja, det gjorde jag antagligen, för det skulle inte vara första gången. Kommer den här bubblan som jag just nu känner att jag lever i snart att växa sig så stor att den inte längre håller? Pang, allt försvann. Ja, det är så det brukar vara. Snedsteg på snedsteg kommer snart att lägga sig på hög, och till slut kommer allting att ta slut. Allting har alltid ett slut för mig. Åter igen ensam."
Ur: Schack matt (eller vad nu boken ska heta)
Today.
[Today I feel happy]
But also stressed out
[M]
But also stressed out
[M]
2012-05-20 Söndag
Ibland gråter jag utan någon direkt anledning. Plötsligt fylls kroppen av en total tomhet som till slut värker så mycket att jag nästan spricker. Sådan gråt är den värsta, den man inte kan spåra till ett ursprung.
Gråten kom över mig innan och jag tog mig en dusch för att dölja den för min sambo. Jag har alltid tyckt att det ser så skönt ut att gråta i duschen. Att sitta på det blöta golvet medan vattnet sköljer bort all smärta och sorg. När vi för ett par månader sedan flyttade till ny lägenhet med en stor dusch blev jag glad av just den anledningen, nu skulle jag kunna gråta i duschen. Vi hade badkar innan. Så jag grät i duschen idag. Och det är bättre än att gråta någon annanstans. Gråten försvinner snabbare i duschen, precis som om tvålen inte bara tar bort smutsen utan också sorgen.
Gråten utan anledning stör mig mer än gråten med anledning. Om någon kommer på en med att gråta så frågar denne förmodligen efter anledningen till sorgen och att inte ha något svar på frågan är konstigt. Då är gråten med anledningen bättre, även om jag helst inte gråter alls så klart. För vem vill gråta när man kan le?
Jag satt och funderade innan. Jag har alltid kännt mig så falsk för att jag påstår att jag mår dåligt, när andra uppenbarligen mår sämre. Sen slog det mig att det inte handlade om att andra mår sämre, det är bara det att vi visar det på olika sätt. Jag väljer att inte visa det alls helt enkelt. Det är frustrerande dock att jag trycker ner mig själv för att världen vriden på bilden av hur en person som mår dåligt ser ut och beter sig. Om man är deprimerad så skär man sig i armarna och försöker ta livet av sig varannan dag. Man blir tvångsintagen på psyk och tar överdoser. Men alla hanterar det inte så. Vi som inte skär oss? Vi som inte försöker ta livet av oss varje dag? Mår inte vi dåligt? Jo. Vi hanterar det bara annorlunda. Det gör mig arg. Därför har jag bestämt mig för att börja föra dagbok igen. Jag ska skriva om mina tankar kring normala situationer i ett år. Därefter ska jag redigera och skicka in till ett förlag. Visa att man inte måste vara jävla Berny Pålsson om man mår dåligt. Det är inte meningen att jag ska tycka att jag är löjlig för att jag inte mår "lika dåligt" som andra. Därför ska jag försöka ändra på det! Texten ovan är första inlägget. Löjligt kanske, men det skiter jag i.
[M]
Lumos
Jag roade mig med att sätta passande små citat och ord på ett par lampknappar i lägenheten.
Sovrummet fick det fina citatet ovan sagt av Dumbledore, medan knappen i köket fick orden
"Lumos" och "Nox" - trollformler i Harry Potter för att tända och släcka trollstav. Kul tycker jag.
Och ja just det, Max har fått jobb. Woop.
[M]
[ordo ab chaos]
Det har varit ett par ordentligt turbulenta dagar. Helgen var rent kaotiskt, framför allt fredagen. Jag har flippat ur, skrattar, gråtit, flippat ur på nytt och sovit. Sovit mycket, både jag och Max. Han blev uppsagd i fredags. Med en ynka månads uppsägningstid. Så nu är det en orolig tid med intervjuer och funderingar kring eventuellt inställd resa som råder. Jag tror att jag hanterar situationen betydligt hårdare än vad max gör, och det är kanske bra. Jag kan ju tillåta mig själv att sova eller bara sitta och gråta. Examensarbetet hann jag lämna in ändå inatt, trots kaoset. Nu håller vi våra knubbiga fingrar att han tycker det är tillräckligt bra för att skickas till examinatorn för slutbedömning. Jag tror inte det går igenom. Men tänk om? Oh my. Färdigt är det iallafall. Japanskakursen är jag också färdig med. Och etologikursen avslutar jag imorgon. Sedan har jag bara ovissheten kring examensarbetet samt en salstenta. Men den här gången ska jag inte flippa ur. Den här gången känner jag att det finns värre saker än salstentan - som en osäker ekonomisk framtid, redovisning av examensarbetet och mediciner som orsakat hål i mer än en tand (godiskonsumtion kan ha hjälp till på traven måhända). Jag vore glad om idag kunde vara om en månad nu, när det mesta är över förhoppningsvis. Tack.
Nej, jag har annat för mig än att fixa menyn, signatur, kommentarsidan (som är helt urflippad) och allt sånt där. Håll till godo, det kanske blir värt att vända på? Öhm...
[M]
[Sometimes the world just sucks]
Max blir av med sitt jobb om en månad. Japp, det suger. det är komiskt att jag dagen innan (i torsdags) var så nöjd för jag insåg att vi äntligen fick ekonomin att gå ihop. Sen kom smällen igår. Pang. Nu vet jag inte vart jag ska börja. Hur ska man bete sig när något sånt här händer?
Fuck it. Världen är inte snäll ibland.
Tjugo dagar
Tjugo dagar. Jag ska överleva i tjugo dagar till, sedan är allt över. Jag är fullkomligt sönderstressad.
Det är det enda som snurrar i mitt huvud just nu. Ingenting mer, ingenting mindre. Vargar, får, stängsel, trångsynta fårägare, jakt, litiumklorid, hundar, överfall. Metoder, resultat, enkäten, innehållsförtecknung, summary. Lite trött blir jag allt. Mycket trött.
._.
Aldrik riktigt slut
Ibland vill jag verkligen inte leva.
Det är en konstig känsla att vilja någonting så himla mycket att det gör ont i hjärtat bara av att tänka på det, men man tror aldrig att det kommer bli så som man hoppats. Allt känns plötsligt så himla värdelöst, men samtidigt vill man inte ge upp det lilla hopp som envist kramar sig fast hos en.
Jag behöver hjälp inatt. Jag orkar inte ensam.
Hey, fröken positiv.
Bara massa jag-inlägg just nu.
Lonely.
Jag förstår inte vad som hände. När jag träffade Max umgicks vi med vänner hela tiden. Alltid. Åtminstone kändes det som så. Nu kommer han hem genom dörren efter jobbet och sätter sig direkt vid datorn. På helgerna sover han till gud-vet-när, vaknar och sätter sig direkt vid datorn. Ingen ork för sociala interaktioner. Är det så här vårt liv ska se ut? För som många vet har jag väldigt svårt att göra sociala saker på egen hand, iallafall när det invorverar främmande människor. Jag behöver Max. Som för övrigt anser sig som en social person. Pff! Jag kommer dö med typ en vän kvar i världen medan resten dansar vidare, skrattandes och lyckliga. Kul.
Ursäkta, men behövde gnälla så här vid tio-tiden en lördag.
Jag har för övrigt ingen ork att kommentera andras bloggar just nu. Jag läser, oh jag läser. Men jag är för stressad för att skriva en kommentar till alla inlägg jag finner intressanta. Sorry. Snart så!
Ensamvargen
Bild: Vargar i hägn, Kolmårdens djurpark © Mikaela Nilsson
Jag lånade hem en massa böcker igår från biblioteket. Det har väll inte undgått någon i min närhet att jag just nu skriver (tillsammans med bästaLinn) examensarbete för kandidatexamen vid SLU (woop!), och att jag skriver om metoder som kan användas för att förhindra vargangrepp på får. Därför har jag i ett par veckor nu suttit med näsan ner i vetenskapliga artiklar, broschyrer och böcker om varg, får och metoder. Böckerna jag lånade hem igår var självklart böcker kopplade till ämnet (hey, vem har tid att läsa någon annan bok just nu?) och jag har idag suttit och kollat igenom dem. Jag fastnade för en bok speciellt, nämligen Anders Bjärvalls "Trettio år med rovdjur - och människan" från 2007. Bjärvall arbetade på Naturvårdsverket och man får i boken följa rovdjurens förekomst i Sverige och deras påverkan på samhället ur Bjärvalls perspektiv mellan åren 1973 fram till 2003.
Ylva. När jag bläddrade i boken efter matnyttig information stannade jag till på den 160:e sidan med fyra versaler mitt på sidan som markerade ett nytt avsnitt, YLVA. Det ensamma namnet fick mitt hjärta att stanna upp i en halv sekund och jag fylldes av en enorm sorg, jag kunde inte ens svara på varför - jag hade ju inte ens läst texten under rubriken! Så jag läste. En ensam varghona som vandrade runt i mellersta Värmland, som våghalsigt sökte sig till gårdar för närhet från andra hunddjur liksom för föda tills hon till slut sköts.
Jag blev ledsen av att läsa om Ylva. Jag fylldes av en enorm ensamhet som tog över mig totalt. Ylva borde ha fått en egen alfahanne att bilda ett revir med, massa ungar att bilda en flock med och en trygg bostad långt bort från järnvägar, jägare och människohus. Men vart fanns hennes hane? Bristen på vargar drev henne till att ensam söka sig till hundar och till slut till hennes död. Vart tog viljan att bevara allt vackert vägen? När blev viljan till hat?
Är det bara jag som vill se varg i skogen där jag bor?
(Micka-som-fortfarande-inte-orkat-fixa-signatur-eller-meny)
Ylva. När jag bläddrade i boken efter matnyttig information stannade jag till på den 160:e sidan med fyra versaler mitt på sidan som markerade ett nytt avsnitt, YLVA. Det ensamma namnet fick mitt hjärta att stanna upp i en halv sekund och jag fylldes av en enorm sorg, jag kunde inte ens svara på varför - jag hade ju inte ens läst texten under rubriken! Så jag läste. En ensam varghona som vandrade runt i mellersta Värmland, som våghalsigt sökte sig till gårdar för närhet från andra hunddjur liksom för föda tills hon till slut sköts.
Jag blev ledsen av att läsa om Ylva. Jag fylldes av en enorm ensamhet som tog över mig totalt. Ylva borde ha fått en egen alfahanne att bilda ett revir med, massa ungar att bilda en flock med och en trygg bostad långt bort från järnvägar, jägare och människohus. Men vart fanns hennes hane? Bristen på vargar drev henne till att ensam söka sig till hundar och till slut till hennes död. Vart tog viljan att bevara allt vackert vägen? När blev viljan till hat?
Är det bara jag som vill se varg i skogen där jag bor?
(Micka-som-fortfarande-inte-orkat-fixa-signatur-eller-meny)
Here I go again.
Jag hade tänkt lägga ner bloggen. Det är så jag fungerar - jag påbörjar någonting men hinner tröttna efter bara en kort tid. Jag tröttnade på bloggen, dels för att jag inte orkade ta hand om den... jag orkade inte skapa en vacker blogg, le och skriva om intressanta saker. Inget av det där. Dessutom tröttnade jag på att få kommentarer från personer som inte ville annat än att dra ner mig, och de lyckades så bra. Jag orkade inte stå rak i ryggen och låtsas som ingenting, så jag gav upp.
Men det är ju så förbannat kul att skriva! Att se alla andras fina bloggar får mig så sugen att börja igen. Men jag får se. Jag måste få ordning på den först - de där jäkla dropdown-menyerna vill inte fungera så Max måste hjälpa mig med dem! Sen får vi se hur ofta jag skriver, just nu är exarbetet mitt prio ett, och utöver det finns det inte mycket tid kvar som ska fördelas på ytterligare 100% studier, en ny lägenhet som fortfarande inte är uppackad, en trädgård som förra ägaren lämnade i kaos samt det lilla sociala liv jag faktiskt har. Nepp, inte mycket tid över, men jag ska försöka.
Max får hjälpa mig med bloggen ikväll, har så mycket jag behöver skriva om!
Ser bloggen normal ut förresten? Eftersom jag använder en liiiiten mac blir det lätt fel utan att jag märker... :/
(ingen-signatur-så-jag-får-vara-bara-Micka-just-nu)
Snart.
Fixar fixar fixar fixar.
Det är näsan komiskt att jag redan medan jag fixar ny design hinner tröttna på den. Jag vill så himla mycket, mer mer mer! Men det här får bli bra. Jag behöver någonting enkelt... någonting mörkt, men med ljusa glimtar - som mig. Någonting lugnande, men inte tråkigt. Någoting som kan spegla min kaotiska sida men min trygghet jag finner i naturen, där man ser min kärlek för söta saker men också sidan hos mig som är rädd för att inte växa upp tillräckligt fort.
Det här får bli bra. Lite smådetaljer som ska fixas, men det får fixas när sambon har tid. Allt eftersom.
Blä.