Aldrik riktigt slut
Ibland vill jag verkligen inte leva.
Det är en konstig känsla att vilja någonting så himla mycket att det gör ont i hjärtat bara av att tänka på det, men man tror aldrig att det kommer bli så som man hoppats. Allt känns plötsligt så himla värdelöst, men samtidigt vill man inte ge upp det lilla hopp som envist kramar sig fast hos en.
Jag behöver hjälp inatt. Jag orkar inte ensam.
Hey, fröken positiv.
Bara massa jag-inlägg just nu.
Du är stark, fin, vacker och du kommer klara det fint!! Många kramar!!
Åhhh söta du jag känner igen det där! När man bara inte orkar leva, inte orkar en enda besvikelse till eller ett enda nederlag.
Men det blir bättre (kolla bara på mig, inte en enda självmordstanke på flera år) och man blir starkare. Det gäller att hitta vad som gör en lycklig och sen sträva efter det.
skickar styrke kramar
Svar: Jag har också mycket enklare att skriva saker än att prata! Men man känner sig så dum när man kommer med ett brev... Så jag pratar istället och så går det åt helvette. Men det känns bättre nu när helgen fått avlägsna sig lite och blåtiran börjat blekna :)
Kramis!
Styrkekramar till dig, söta.
Om du har tid och lust har du blivit utmanad hos mig, kolla min blogg för mer info.
Kram!
