Aldrik riktigt slut
Ibland vill jag verkligen inte leva.
Det är en konstig känsla att vilja någonting så himla mycket att det gör ont i hjärtat bara av att tänka på det, men man tror aldrig att det kommer bli så som man hoppats. Allt känns plötsligt så himla värdelöst, men samtidigt vill man inte ge upp det lilla hopp som envist kramar sig fast hos en.
Jag behöver hjälp inatt. Jag orkar inte ensam.
Hey, fröken positiv.
Bara massa jag-inlägg just nu.
Lonely.
Jag förstår inte vad som hände. När jag träffade Max umgicks vi med vänner hela tiden. Alltid. Åtminstone kändes det som så. Nu kommer han hem genom dörren efter jobbet och sätter sig direkt vid datorn. På helgerna sover han till gud-vet-när, vaknar och sätter sig direkt vid datorn. Ingen ork för sociala interaktioner. Är det så här vårt liv ska se ut? För som många vet har jag väldigt svårt att göra sociala saker på egen hand, iallafall när det invorverar främmande människor. Jag behöver Max. Som för övrigt anser sig som en social person. Pff! Jag kommer dö med typ en vän kvar i världen medan resten dansar vidare, skrattandes och lyckliga. Kul.
Ursäkta, men behövde gnälla så här vid tio-tiden en lördag.
Jag har för övrigt ingen ork att kommentera andras bloggar just nu. Jag läser, oh jag läser. Men jag är för stressad för att skriva en kommentar till alla inlägg jag finner intressanta. Sorry. Snart så!
Ensamvargen
Bild: Vargar i hägn, Kolmårdens djurpark © Mikaela Nilsson
Jag lånade hem en massa böcker igår från biblioteket. Det har väll inte undgått någon i min närhet att jag just nu skriver (tillsammans med bästaLinn) examensarbete för kandidatexamen vid SLU (woop!), och att jag skriver om metoder som kan användas för att förhindra vargangrepp på får. Därför har jag i ett par veckor nu suttit med näsan ner i vetenskapliga artiklar, broschyrer och böcker om varg, får och metoder. Böckerna jag lånade hem igår var självklart böcker kopplade till ämnet (hey, vem har tid att läsa någon annan bok just nu?) och jag har idag suttit och kollat igenom dem. Jag fastnade för en bok speciellt, nämligen Anders Bjärvalls "Trettio år med rovdjur - och människan" från 2007. Bjärvall arbetade på Naturvårdsverket och man får i boken följa rovdjurens förekomst i Sverige och deras påverkan på samhället ur Bjärvalls perspektiv mellan åren 1973 fram till 2003.
Ylva. När jag bläddrade i boken efter matnyttig information stannade jag till på den 160:e sidan med fyra versaler mitt på sidan som markerade ett nytt avsnitt, YLVA. Det ensamma namnet fick mitt hjärta att stanna upp i en halv sekund och jag fylldes av en enorm sorg, jag kunde inte ens svara på varför - jag hade ju inte ens läst texten under rubriken! Så jag läste. En ensam varghona som vandrade runt i mellersta Värmland, som våghalsigt sökte sig till gårdar för närhet från andra hunddjur liksom för föda tills hon till slut sköts.
Jag blev ledsen av att läsa om Ylva. Jag fylldes av en enorm ensamhet som tog över mig totalt. Ylva borde ha fått en egen alfahanne att bilda ett revir med, massa ungar att bilda en flock med och en trygg bostad långt bort från järnvägar, jägare och människohus. Men vart fanns hennes hane? Bristen på vargar drev henne till att ensam söka sig till hundar och till slut till hennes död. Vart tog viljan att bevara allt vackert vägen? När blev viljan till hat?
Är det bara jag som vill se varg i skogen där jag bor?
(Micka-som-fortfarande-inte-orkat-fixa-signatur-eller-meny)
Ylva. När jag bläddrade i boken efter matnyttig information stannade jag till på den 160:e sidan med fyra versaler mitt på sidan som markerade ett nytt avsnitt, YLVA. Det ensamma namnet fick mitt hjärta att stanna upp i en halv sekund och jag fylldes av en enorm sorg, jag kunde inte ens svara på varför - jag hade ju inte ens läst texten under rubriken! Så jag läste. En ensam varghona som vandrade runt i mellersta Värmland, som våghalsigt sökte sig till gårdar för närhet från andra hunddjur liksom för föda tills hon till slut sköts.
Jag blev ledsen av att läsa om Ylva. Jag fylldes av en enorm ensamhet som tog över mig totalt. Ylva borde ha fått en egen alfahanne att bilda ett revir med, massa ungar att bilda en flock med och en trygg bostad långt bort från järnvägar, jägare och människohus. Men vart fanns hennes hane? Bristen på vargar drev henne till att ensam söka sig till hundar och till slut till hennes död. Vart tog viljan att bevara allt vackert vägen? När blev viljan till hat?
Är det bara jag som vill se varg i skogen där jag bor?
(Micka-som-fortfarande-inte-orkat-fixa-signatur-eller-meny)
Here I go again.
Jag hade tänkt lägga ner bloggen. Det är så jag fungerar - jag påbörjar någonting men hinner tröttna efter bara en kort tid. Jag tröttnade på bloggen, dels för att jag inte orkade ta hand om den... jag orkade inte skapa en vacker blogg, le och skriva om intressanta saker. Inget av det där. Dessutom tröttnade jag på att få kommentarer från personer som inte ville annat än att dra ner mig, och de lyckades så bra. Jag orkade inte stå rak i ryggen och låtsas som ingenting, så jag gav upp.
Men det är ju så förbannat kul att skriva! Att se alla andras fina bloggar får mig så sugen att börja igen. Men jag får se. Jag måste få ordning på den först - de där jäkla dropdown-menyerna vill inte fungera så Max måste hjälpa mig med dem! Sen får vi se hur ofta jag skriver, just nu är exarbetet mitt prio ett, och utöver det finns det inte mycket tid kvar som ska fördelas på ytterligare 100% studier, en ny lägenhet som fortfarande inte är uppackad, en trädgård som förra ägaren lämnade i kaos samt det lilla sociala liv jag faktiskt har. Nepp, inte mycket tid över, men jag ska försöka.
Max får hjälpa mig med bloggen ikväll, har så mycket jag behöver skriva om!
Ser bloggen normal ut förresten? Eftersom jag använder en liiiiten mac blir det lätt fel utan att jag märker... :/
(ingen-signatur-så-jag-får-vara-bara-Micka-just-nu)
