Ensamvargen
Bild: Vargar i hägn, Kolmårdens djurpark © Mikaela Nilsson
Jag lånade hem en massa böcker igår från biblioteket. Det har väll inte undgått någon i min närhet att jag just nu skriver (tillsammans med bästaLinn) examensarbete för kandidatexamen vid SLU (woop!), och att jag skriver om metoder som kan användas för att förhindra vargangrepp på får. Därför har jag i ett par veckor nu suttit med näsan ner i vetenskapliga artiklar, broschyrer och böcker om varg, får och metoder. Böckerna jag lånade hem igår var självklart böcker kopplade till ämnet (hey, vem har tid att läsa någon annan bok just nu?) och jag har idag suttit och kollat igenom dem. Jag fastnade för en bok speciellt, nämligen Anders Bjärvalls "Trettio år med rovdjur - och människan" från 2007. Bjärvall arbetade på Naturvårdsverket och man får i boken följa rovdjurens förekomst i Sverige och deras påverkan på samhället ur Bjärvalls perspektiv mellan åren 1973 fram till 2003.
Ylva. När jag bläddrade i boken efter matnyttig information stannade jag till på den 160:e sidan med fyra versaler mitt på sidan som markerade ett nytt avsnitt, YLVA. Det ensamma namnet fick mitt hjärta att stanna upp i en halv sekund och jag fylldes av en enorm sorg, jag kunde inte ens svara på varför - jag hade ju inte ens läst texten under rubriken! Så jag läste. En ensam varghona som vandrade runt i mellersta Värmland, som våghalsigt sökte sig till gårdar för närhet från andra hunddjur liksom för föda tills hon till slut sköts.
Jag blev ledsen av att läsa om Ylva. Jag fylldes av en enorm ensamhet som tog över mig totalt. Ylva borde ha fått en egen alfahanne att bilda ett revir med, massa ungar att bilda en flock med och en trygg bostad långt bort från järnvägar, jägare och människohus. Men vart fanns hennes hane? Bristen på vargar drev henne till att ensam söka sig till hundar och till slut till hennes död. Vart tog viljan att bevara allt vackert vägen? När blev viljan till hat?
Är det bara jag som vill se varg i skogen där jag bor?
(Micka-som-fortfarande-inte-orkat-fixa-signatur-eller-meny)
Ylva. När jag bläddrade i boken efter matnyttig information stannade jag till på den 160:e sidan med fyra versaler mitt på sidan som markerade ett nytt avsnitt, YLVA. Det ensamma namnet fick mitt hjärta att stanna upp i en halv sekund och jag fylldes av en enorm sorg, jag kunde inte ens svara på varför - jag hade ju inte ens läst texten under rubriken! Så jag läste. En ensam varghona som vandrade runt i mellersta Värmland, som våghalsigt sökte sig till gårdar för närhet från andra hunddjur liksom för föda tills hon till slut sköts.
Jag blev ledsen av att läsa om Ylva. Jag fylldes av en enorm ensamhet som tog över mig totalt. Ylva borde ha fått en egen alfahanne att bilda ett revir med, massa ungar att bilda en flock med och en trygg bostad långt bort från järnvägar, jägare och människohus. Men vart fanns hennes hane? Bristen på vargar drev henne till att ensam söka sig till hundar och till slut till hennes död. Vart tog viljan att bevara allt vackert vägen? När blev viljan till hat?
Är det bara jag som vill se varg i skogen där jag bor?
(Micka-som-fortfarande-inte-orkat-fixa-signatur-eller-meny)
